Okej, så jag är inne i en liten ledsen period i mitt liv efter att ha sagt "tack och god natt" till världens bästa tjejer i det handbollslag så länge tränat. Jag försöker må lite bättre genom att sjunga, som jag brukar göra när jag är ledsen. Jag gör allt jag är värd för att inte låta som en hund som ylar och än har inte grannen knackat på.


SUCCESS.

Livet hade varit så himla mycket lättare om sådana som jag fick bestämma lite mer.

I dag tog mitt liv en annan vändning.

I eftermiddag spelar Bayern München, och jag är lite nervös.

Käkade tre muffins på 5 minuter, varför lär jag mig aldrig????

OCH VI VET VÄL ALLA VAD DET INNEBÄR!!?????!!!???!????


















LANA SIMS HELA NATTEN LÅNG, DRICKA VARANNAN JOLTCOLA OCH TRYCKA I SIG MUFFINS TILLS EN SPYR!!!!!!

Farsan drar till Asien i morgon och lämnar mig ensam med djävulens katt.
I dag följde jag med honom till Lidl för att inhandla mat så att jag överlever i 10 dagar, vid frysdisken hittade vi pizza som en kan värma i ugnen varpå han frågade;

"Vet du hur man gör med ugnen?"
"Men ja."
"Säkert det?"
"Jaaaa".
"Det är viktigt att du stoppar in pizzan i ugnen när den är varm, ta ut den när den har fått färg, ha inte i den för länge".
*hoppar upp och ner likt en otålig femåring*
"Jag vet faktiskt hur man värmen en pizza, pappa".

Jag är ju inte ett med köket, om jag säger så, men jag kan stänga av och på en ugn.

Ni vet när en vaknar på morgonen och har en sång i huvudet? Det händer förstås mig också, men av någon outgrundlig anledning vaknade jag med Tysklands nationalsång i dag. Är beredd att brista ut i sång hela tiden, helt stört.

Ska lyssna på "Norwegian Wood" med Beatles i stället, det är grejer det!

Alltså, katter. Fina djur och så där, lite lömska förstås och något falska i sin approach.

Jag känner en slags hatkärlek för min katt, han är världs bäst på att vara världs sämst. Han springer hela tiden, han river på väggar, han river på fönstren, han river på mina garderober för att väcka mig, han lägger sig raklång på rygg för att jag ska klappa honom och när jag väl gör det så innebär det fjorton stygn och en stelkramp spruta, typ.

Men jag tycker om honom, han är ju så jävla originell.

Då jag i princip har lovat att börja blogga igen så kan jag börja med att berätta att jag sitter på tunnelbanan på väg till gymmet. Jag har donat halva dagen och är rätt belåten med mig själv.

Hej så länge!